Sjuka Ideal . . .
Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar va skeva för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten
Börjar inlägget med en bit av Kapten Röds låt "Trasig".
Jag tycker att det är hemskt, helt fruktansvärt
att världen ser ut som den gör. Överallt sänds det
ut budskap att om man är smal, DÅ är man vacker,
DÅ duger man. Jag såg ett klipp på youtube igår,
där 5 åringa flickor var med i Tyra Banks show, och
sa att när de blir stora ska de banta så att de blir
lika fina som alla modeller, och att överviktiga
människor var äckliga och de vägrade se ut så
i framtiden. 5 år!? Förstår inte modeindustrin hur
mycket de påverkar unga människor? De sänker
ner människors självförtroende till en nivå där
man slutar äta, helt enkelt vägrar. Man börjar se mat
som något dåligt, något som förstör en. Sjukdomar
som anorexi och bullimi uppstår och folk svälter sig
själva i smyg, för att bli accepterade. Men vem tycker
egentligen att detta är snyggt? Vill man sträva efter detta:
Glöm inte, att du är perfekt precis som du är.
F ö r ä n d r i n g a r . . .
Förändringar. De sker överallt, små och nästan osynliga.
Det är knappt så man märker det själv. Man vaknar en dag
och det är något som inte stämmer, något är annorlunda.
Man har förändrats, men man vet inte riktigt när eller varför.
De man brytt sig om blir personer som man inte känner igen,
som man inte längre kan skratta med, eller umgås med. Det
tar emot eftersom vi minns de tider då man hade det kul ihop,
och man delade sina djupaste tankar med varandra. Detta
kommer man alltid att minnas, det är därför det gör så ont.
Vi har ju inte ett minne som en guldfisk, som varar i 3 sekunder
och sedan är allt glömt igen, borta.Tänk vad enkelt allt hade varit då?
Man kommer inte ihåg vad som hänt, och allt kommer alltid vara
detsamma. Visst hade det varit underbart? Inga förändringar.
Fast hur bra är det egentligen? Att allt alltid kommer vara
detsamma? Att inget kan förändras, inte ens av ödet?
Ödet ja, hur mycket påverkar det? Avgör ödet vissa saker
i våra liv, och gör förändringar? Finns ödet? Varför väljer vi
att gå vissa vägar?
Varför förändras vi omedvetet, när det sägs att den enda man kan ändra på är sig själv?
